Förvirrad men glad
Nu vet jag inte riktigt var jag står.
Jag var nyss inne i en process som gick ut på att komma över mitt ex och starta ett nytt liv.
Men efter helgen träffade jag honom, hans familj och vänner och det kändes precis som vanligt.
Inte precis.
Erik var annorlunda.
Lite gladare, lite mer ansvarsfull, lite mer mogen.
Jag blev glad, och hopplöst förälskad igen.
Det var supertrevligt. Hans födelsedagsfest med släkt och vänner var underbar, sedan festade han med kompisar och jag fick vara med vilket var super! De verkade inte arga, de ville bara att det skulle bli bra. Nästa dag var det en fest till hos hans kompis som fyllde år. Dagen efter! Coolt:) och jag fick komma :D
Det är klart Eriks vänner var på hans sida när han hade det svårt och de var därför... hm, tja de måste ju liksom hata mig en period. Men det verkade nu som att det var bra igen.
Jag har svårt att förstå den mentaliteten :P
Men den är skön!
Jag kan dock inte jaga bort känslan av att jag var lätt att börja hata.
Det är en överdrift att jag känner såhär för jag får för mig att de inte ser mig som en god person.
Men det är dumma tankar.
Vi var väl helt enkelt aldrig vänner... jag var bara flickvännen.
Hm... Jag trodde vi var vänner.
Måste ändra på detta.
Erik och jag umgås riktigt bra nu. Vi såg på film med vänner i söndags, vi spelade tv-spel, fotade och såg på Planet Earth i måndags. Sedan dess har jag fått lov att plugga inför tentan imorgon.
Men jag är förvirrad! För nyss var jag i en process som skulle leda till självrespekt och nu är jag tillbaka med personen som jag gav allt. Tanken är ju att jag ska fortsätta träna på att dra gränser och inte ge för mycket utan säga nej ibland. Det är ju svårt att träna på det utan att ha någon att träna på:P
Åtminstone känns det bra just nu och jag ska ta vara på det. Inte överanalysera och flippa.
Inte bli paranoid :P
Jag tror det är ett av de svåraste stegen jag måste ta.
Att bara leva och ta problemen när de kommer istället för att ständigt vara rädd för dem.
Erik sköter ju sig själv så jag kan fortsätta bygga på mitt eget liv.
Fast en sak kan jag göra nu som jag inte kunde utan Erik. Nämligen göra saker tillsammans med honom :P
Jag var nyss inne i en process som gick ut på att komma över mitt ex och starta ett nytt liv.
Men efter helgen träffade jag honom, hans familj och vänner och det kändes precis som vanligt.
Inte precis.
Erik var annorlunda.
Lite gladare, lite mer ansvarsfull, lite mer mogen.
Jag blev glad, och hopplöst förälskad igen.
Det var supertrevligt. Hans födelsedagsfest med släkt och vänner var underbar, sedan festade han med kompisar och jag fick vara med vilket var super! De verkade inte arga, de ville bara att det skulle bli bra. Nästa dag var det en fest till hos hans kompis som fyllde år. Dagen efter! Coolt:) och jag fick komma :D
Det är klart Eriks vänner var på hans sida när han hade det svårt och de var därför... hm, tja de måste ju liksom hata mig en period. Men det verkade nu som att det var bra igen.
Jag har svårt att förstå den mentaliteten :P
Men den är skön!
Jag kan dock inte jaga bort känslan av att jag var lätt att börja hata.
Det är en överdrift att jag känner såhär för jag får för mig att de inte ser mig som en god person.
Men det är dumma tankar.
Vi var väl helt enkelt aldrig vänner... jag var bara flickvännen.
Hm... Jag trodde vi var vänner.
Måste ändra på detta.
Erik och jag umgås riktigt bra nu. Vi såg på film med vänner i söndags, vi spelade tv-spel, fotade och såg på Planet Earth i måndags. Sedan dess har jag fått lov att plugga inför tentan imorgon.
Men jag är förvirrad! För nyss var jag i en process som skulle leda till självrespekt och nu är jag tillbaka med personen som jag gav allt. Tanken är ju att jag ska fortsätta träna på att dra gränser och inte ge för mycket utan säga nej ibland. Det är ju svårt att träna på det utan att ha någon att träna på:P
Åtminstone känns det bra just nu och jag ska ta vara på det. Inte överanalysera och flippa.
Inte bli paranoid :P
Jag tror det är ett av de svåraste stegen jag måste ta.
Att bara leva och ta problemen när de kommer istället för att ständigt vara rädd för dem.
Erik sköter ju sig själv så jag kan fortsätta bygga på mitt eget liv.
Fast en sak kan jag göra nu som jag inte kunde utan Erik. Nämligen göra saker tillsammans med honom :P
Kommentarer
Trackback
