Förvirrad men glad
Jag var nyss inne i en process som gick ut på att komma över mitt ex och starta ett nytt liv.
Men efter helgen träffade jag honom, hans familj och vänner och det kändes precis som vanligt.
Inte precis.
Erik var annorlunda.
Lite gladare, lite mer ansvarsfull, lite mer mogen.
Jag blev glad, och hopplöst förälskad igen.
Det var supertrevligt. Hans födelsedagsfest med släkt och vänner var underbar, sedan festade han med kompisar och jag fick vara med vilket var super! De verkade inte arga, de ville bara att det skulle bli bra. Nästa dag var det en fest till hos hans kompis som fyllde år. Dagen efter! Coolt:) och jag fick komma :D
Det är klart Eriks vänner var på hans sida när han hade det svårt och de var därför... hm, tja de måste ju liksom hata mig en period. Men det verkade nu som att det var bra igen.
Jag har svårt att förstå den mentaliteten :P
Men den är skön!
Jag kan dock inte jaga bort känslan av att jag var lätt att börja hata.
Det är en överdrift att jag känner såhär för jag får för mig att de inte ser mig som en god person.
Men det är dumma tankar.
Vi var väl helt enkelt aldrig vänner... jag var bara flickvännen.
Hm... Jag trodde vi var vänner.
Måste ändra på detta.
Erik och jag umgås riktigt bra nu. Vi såg på film med vänner i söndags, vi spelade tv-spel, fotade och såg på Planet Earth i måndags. Sedan dess har jag fått lov att plugga inför tentan imorgon.
Men jag är förvirrad! För nyss var jag i en process som skulle leda till självrespekt och nu är jag tillbaka med personen som jag gav allt. Tanken är ju att jag ska fortsätta träna på att dra gränser och inte ge för mycket utan säga nej ibland. Det är ju svårt att träna på det utan att ha någon att träna på:P
Åtminstone känns det bra just nu och jag ska ta vara på det. Inte överanalysera och flippa.
Inte bli paranoid :P
Jag tror det är ett av de svåraste stegen jag måste ta.
Att bara leva och ta problemen när de kommer istället för att ständigt vara rädd för dem.
Erik sköter ju sig själv så jag kan fortsätta bygga på mitt eget liv.
Fast en sak kan jag göra nu som jag inte kunde utan Erik. Nämligen göra saker tillsammans med honom :P
Det är aldrig lätt
Jag vet att jag kunde ha börjat tidigare och jag svär att göra det till nästa gång. Vilket jag gjort iofs för vi har tenta nästa vecka och jag har redan börjat plugga :D
Etik inom omvårdnad. Det är ett tufft ämne. Men vi ska tydligen veta att omvårdnad gått från att ha konsekvensetik till att ha relationsetik. Det handlar mycket om kommunikation, värderingar och reflektioner. Men jag ska inte tråka ut er mer med deeet :)
Kan inte ens börja förklara hur jag känner mig just nu. Snart ska jag åka till mitt ex som fyller år. GRATTIS!! :)
Och jag har inte haft kontakt alls med hans vänner eller familj sedan vi gjorde slut. Jo bara med hans syster som snällt nog undrade hur jag mådde :)
Det känns konstigt att jag ska dyka upp efter en och en halv månad. Men jag vill fira deras vän och son, är det fel av mig?
Jag känner hur mina paranoida känslor kryper in under skinnet men det har inte varit så lätt den här tiden. Dels för att jag mått så dåligt och saknat honom. Dels för att alla förutom hans syster liksom tog avstånd. Det är lojalitet och kärlek till Erik, har jag kommit fram till.
Men... två av hans vänner tog bort mig från facebook och en svarade inte på ett grattis-sms...
Var det så lätt att peta bort mig?
Och vad trodde de? Att jag aldrig skulle höra av mig igen? Aldrig bli kompis med honom?
Verkade jag som den typen?
Känns liksom de ser mig som någon jag inte är.
Det är bara nerver antar jag. Det var som sagt länge sen vi sågs.
Och jag kommer ju för Eriks skull inte deras!
Särskilt inte om de inte vill veta av mig. Då får jag väl strunta i dem tillbaka. Även om det blir svårt för jag gillar dem:(
Ajajaj... det är inte lätt. Det är aldrig lätt.
Längtar efter fler chokladbollar^^
Oj vad ruskigt väder det är idag. Det blåser så byggnaden svajar - och den är ändå gjord i tjock betong:S
Det har utfärdats en klass 2-varning, och jag vet inte riktigt ur allvarligt det är men om det var värt att ta upp i nyheterna så måste det vara seriöst.
Tror det kommer snöa också :)
Här sitter man sjuk. Men det var inte det jag tänkte skriva om;)
Nej, utan om min helg, om man börjar från torsdag.
Hela förra veckan var hemtentavecka. Jag visste att jag skulle låsa in mig och ijumed det bli coco i huvudet så jag försökte planera in fika eller bio eller shopping så jag inte skulle bli tokig. Mitt ex och jag hade kommit fram till att vi skulle se Paranormal Activity 2 någon gång framöver och så blev det spikat till i lördags.
Men i torsdags råkade han vara i närheten.
Han råkade också ha med sig något som var mitt.
Han kom över till mig, vi tog en promenad, såg på simpsons, sa adjö.
Så himla supertrevligt att jag inte trodde det var sant!^^
Sen var det faktiskt Alla Helgons Dag i helgen. Vilket innebär att tusentals människor tänder ljus på Skogskyrkogården och det är det vackraste jag vet!
Coinsidentely
Mitt ex är fotograf :)
Han älskar att gå på såna event.
Så vi gick dit innan bion.
Och vi hade picknick med oss.
Mys!
Vi såg på bio. Vilket blev en väldigt lustig erfarenhet ijumed att det var en skräckfilm som man såg med 100 andra personer som tyckte den var precis lika läskig som en själv, och som skrek HELA TIDEN! xD
Jag gömde mig bakom Erik ett par gånger :$
Kanske var det därför.
Beröringen så tidigt.
Sen kunde man liksom inte hjälpa sig själv.
Iaf, vi åkte tillbaka till Skogskyrkogården efter bion. Det var inte lika mycket folk där då;)
Och när vi skulle åka... eller innan det? Iaf...
Det är svårt att hålla allting inne.
Och jag trodde han var för sårad och arg på mig för att ens tänka tanken men...
Tydligen saknade vi varandra
Det var inte så mycket för det. Han sov hos mig. Ingenting sånt!
Vi kom fram till att vara vänner ett par månader till.
Först lösa problemen, sen leva lyckliga i alla sina dagar liksom;)
Lite sånt tänk.
Det jag kan säga med säkerhet efter den här tiden isär är iaf att jag inte vill vara utan honom.
Nu sitter man här och längtar efter fler chokladbollar som Erik gjort (såna som han hade med till picknicken^^)
Jag avskyr att vara sjuk.
Missar ju föreläsningen idag :(
Men för att få med lite sjuksköterskesnack så upplever jag mindre ohälsa nu än innan helgen;) trots att jag är sjuk nu och inte då.
Varför?
Jo för att hälsa är en personlig upplevelse, inte bara ett medicinskt tillstånd;)
Toodilooo!
Misstag?
Annars har jag mått hemskt dåligt. Nu med.
Jag har tänkt vilket misstag det var att göra slut. Att inte bara ta itu med sakerna som jag tyckte var fel. Det var det som han var så arg på mig för. Jag pratade inte igenom saken med honom jag gav bara upp. Gjorde slut.
Nu känns allt som ett fett stort misstag!
Men just då kändes det som att jag gjort allt, som att vi försökt fixa det här så många gånger förut och inte lyckats. Det kändes som att det var dags att inse att det inte skulle bli bättre.
Nu är jag bara deppig och känner mig misslyckad.
Jag vill bara ha tillbaka honom... men känner att jag varit för ond för att kunna göra det. Samtidigt känns det som att han borde ha förstått att ställa upp mer för mig. Jag som gjorde så mycket för honom liksom. Men det är ju mitt problem om jag gav för mycket, eller? Jag skulle ha krävt mer...
Men det kändes så dumt att behöva kräva!
Det kändes som att jag tömde mitt hjärta hela tiden. Ingen respons.
Samtidigt... det är väl iofs därför som jag känner såhär. Jag saknar det hela. Vill få älska honom såsom jag gör.
Men jag måste ju inse, jag kände inte att jag fick tillbaka.
Och det känns som mitt fel.
Han gjorde mycket för mig. Det var som att jag aldrig såg det.
Om jag bara hade sett det? Eller såg inte han hur mycket mer jag gjorde för honom?
Åkte hem till honom jämt och han var aldrig hos mig. Men han ställde ju upp den där gången...
Jaja, kvinnor och män kan man ju påstå är olika. Även om jag inte tror att det är just det. Utan det handlar om Givaren och Den Som Tar Emot.
Ju mer man ger, desto mer vänjer sig mottagaren vid. Han förstod väl inte att jag gav lite för mycket och förstod inte hur mycket jag behövde tillbaka.
Ja som sagt, vi kunde ha pratat om det. Kanske det skulle ha blivit bättre?
