Nu ser jag :)
För seriöst, jag är hemma i underbara Dalarna och det är sommar! Förra veckan var jag i Skåne hos systerdottern som hade skolavslutning (mycket bus, lek och bad i havet. LYX!), den här veckan började det spännande jobbet på Hemtjänsten och nästa vecka är det PEACE AND LOVE!
Livet leker just nu, lite löjligt faktiskt ;P
Jag har ju även fått en lägenhet till hösten den ligger en kvart från Erik med tåg och 10 minuters promenad från skolan! :D EGET PENTRY OCKSÅ! SLIPPA DELA KÖK ÄR FYTUSAN FÖR BRA!!
Plus att det snart är midsommar vilket innebär jordgubbar i massor :D :D :D :D
Plus att lille dvärghamstern Jens bor här hos mig över sommaren. Den sötnosen :)
Nej nu måste jag sluta innan jag sprängs xD Alltså här har man gått med ångest i halsen för att saker och ting verkat jobbiga men det måste ha varit småsaker ser jag nu! Man hakar upp sig så lätt och de är ju dumt. Om man bara skiftar perspektiv lite grann så ser man nog att det är bra. I vissa fall tokbra till och med :)
Läkarbesöket gick förresten bra, först trodde hon att jag var deprimerad när jag berättade om hur trött jag var och hade svårt att komma igång med saker. Sen hade jag praktik på en dagvårdsavdelning för diabetiker och fick ta mitt blodsocker när jag var sådär hängig och borta. Alltså du förstår kanske ;) Vad löljigt det känns nu, jag behöver bara käka ett äpple när jag känner mig trött så blir det bra igen! xD
Nu måste jag rensa Jens bur innan jag ska iväg till jobbet! TODELOO!
Planer
Okej så min kära Erik accepterar inte att jag hoppar av sjuksköterskeprogrammet:P Han anser att det vore en förlust för vården xD
Jag själv känner att efter lite vila så kan jag åter se de goda sidorna av yrket: intressanta arbetsuppgifter, mycket kunskap som är bra även i vardag, insikt i vårdsystemet, oftast härliga arbetskamrater ;)
Det är väl praktiken jag har just nu som räddat situationen eftersom alla där är så grymma och så klipska, jag vill bli så liksom;)
Det är tufft ibland det säger alla. Ibland hatar man verkligen det man håller på med och tycker det står en upp i halsen. Men sen lugnar stormen ner sig och man ser solstrålarna lysa fram.
Jaja nog med metaforer:P
Nu är det snart sommar och jag ska flytta hem till kära Dalarna och kära föräldrarna :) jag hoppas både för min skull och deras att vi inte går varandra på nerverna xD
Vi bits :O
Nejdå men det är gryyymt jobbigt när man bor under samma tak liksom.
Jag ska försöka vila mig i sommar, så ingen franskakurs tyvärr. Däremot ska jag jobba inom hemtjänsten vilket ska bli grymt för då får jag köra lite bil haha xD (jämför med i Stockholm där jag kör bil så sällan jag bara kan. Varför? Stockholm! Kollektivtrafiken där är awesom jämfört med Dalarna och tro det eller ej men folk kör mer galet där än i Dalom. Dessutom fanns det ett trafiklyse där jag körde upp :S Pinsamt? Ja:()
Just nu sitter jag i Dalarna. Igår träffade jag mina underbarisar Anna och Fia, först Anna som fick se lammisarna (11 stycken i år;) och sedan bakade vi en grym morotskaka! Saffran i glacyren var grymt! Tack Emma!
Sedan åkte vi med en stor bit kaka till Fia som fick smaka och höll med om grymheten, det gjorde även övriga i familjen fia;)
Senare på kvällen skickade jag iväg en beställning till läkartid. Det är så att jag de senaste månaderna mått illa och haft yrsel, nu har det övergått i febersymptom, avdomningar i kroppen, blackouts och diverse. Lite creepy så jag kände det var värt att kolla upp. Jag blir sur om de säger att det är stress för jag har verkligen försökt ta det lugnt!
Lite stressande är det väl att jag har fem olika alternativ för hösten:
1. Flytta över utbildningen till distans och bo hemma i Dalarna och låna lägenhet om det är praktik.
2. Byt till Högskolan Dalarna och se om jag kan få betygen till godo.
3. Gå konstutbildningen jag skulle gått om jag inte kommit in på Karolinska och ta ett terminsuppehåll därifrån
4. Se om jag har undersköterskekompetens och arbeta som det ett tag för att vila från plugget
5. Byt utbildning helt och hållet till typ bilmekaniker:P
Det sista är min lilla töntiga hjärna som tycker jag ska bli allt som finns att bli här i världen:P
Men iaf, hoppas det är en infektion eller nåt som går bort med lite antibiotika;)
Jag måste nog sluta skriva nu så jag inte får slut på bokstäver:O Tjingeling!
EDIT: Kom på sjätte alternativet till i höst vilket är att fortsätta på karolinska och bo i Stockholm;) Men jag ska byta lägenhet till något lite längre från stan (och lite närmare Erik och skolan;)
Åter Mållös
Nu är anatomitentan avklarad!! HURRA!!
Men nu är jag också helt slut:S
Min kropp orkade inte mer, tre dagar innan tentan hade jag börjat få utslag på kroppen av all stress.
Det är inte klokt hur farlig stress kan vara
Och jag vill jobba inom vården??
Fast det vill jag ju inte längre
I ärlighetens namn vill jag ingenting längre men jag har också försökt se objektivt på det och tycker att nackdelarna överväger fördelarna:
¤ Dåliga arbetstider
¤ Stress
¤ Dålig lön
¤ Risk för arbetskamrater som inte bryr sig om människor
¤ Risk för dagar då jag inte kan bry mig om någon
¤ Jag kommer vara trött på människor när jag väl kommer hem och vill umgås med min familj
¤ Jag kommer bli förstörd om någon dör
¤ etc...
Ja och så fördelarna:
¤ Jag får jobba i nära relation med människor vilket jag gillar (jag gillar att prata).
Sen kommer jag inte på något mer :S
Tur att man har så underbara vänner som nu står ut med att jag åter blivit mållös (i en annorlunda mening;)
Jag vet nu inte vad jag vill bli eller göra av mitt liv.
Skulle gärna bli språkvetare, så ska plugga en liten kurs i franska i sommar.
Sen tänkte jag flytta hem och gå antingen konst, eller naturvetenskapligt basår (vad är skillnaden :O!?)
Åter en gång är jag sådär så jag inte vet var jag ska göra av all energi, jag gillade att vara fokuserad på ett ämne men nu har jag övergett det då jag kommit på bättre tankar.
Jag skulle helst vilja jobba med maskiner, mecka och sådant. Det skulle tillfredställa mina pilliga fingrar och min problemlösande hjärna. Sen kan jag måla och skriva på fritiden.
Och med lite tur får jag ett jobb med kontakt med människor och där jag får resa. Då kan min franska hjälpa oerhört!;)
Nä nu ska jag och min kompis som sitter i samma sits (även hon är mållös:P) komma på vad vi ska satsa på framöver! :D
Får se vart det för oss! (hitåt, ditåt och hemåt igen kanske;) KRAM!
Tangled
Senare under veckan blev det stress stress stress över två tentor men det är inte så mycket vid sidan om, allt annat verkar bra. Blir bara så trött på att det inte är varmt och soligt ute och på att det är så mycket att lära sig hela tiden. Vill vissa gånger bara sitta och måla istället, eller rita.
I torsdags hade jag värsta turdagen, Samina och jag gick på långtur först till Vetekatten (grymt ställe eftersom de ha laktosfria semlor!!=) sen åkte vi till Forum Nacka och där hittade vi varsin asläcker klocka! Jag äger äntligen en CASIO! Och sedan bar det av till en underbar grekisk restaurang på söder som inte var dyr heller;)
Sedan hände en otrolig grej på Stadsmissionen som jag älskar mer nu än innan. Jag hittade en bok som jag velat ha FÖR ALLTID! för bara ynka 90 kr!
Stora Boken Om Teckning <3
Igår fredags var en underbar dag. Först plugg på Studentpalatset med rara kurskamraterna och sedan bar det av till Heron City. JAG HAR LÄNGTAT EFTER DEN HÄR PREMIÄREN SEDAN SMYGTITTEN MAN FICK SE PÅ KALLE ANKA I JULAS!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Iaf, jag fick se Trassel^^
Och det var den bästa disneyfilmen på länge! En ny klassiker! Oscars-nominerad redan för bästa musik och ja... de sjunger! Det var länge sedan det var riktig disney-musik i en disney-film tycker jag!
Åh förlåt att jag är 22 år och fortfarande älskar disney, det kommer jag nog aldrig sluta gilla;)
Gick dit med söta Samina och min underbara pojkvän. Som bjöd mig på finmat innan bion^^ och sen finefterätt;D
Erik<3
Åh shit jag är så cheesy, måste bota mig med lite God of War III;)
Bättre fäkta än illa fly:P
Men sen sist har jag blivit ihop med mitt ex igen, och det känns bra:)
Han tar hand om sig själv och vi tar hand om varandra<3
Sedan har jag varit i Umeå med underbart sällskap, i Dalarna har jag festat med mina bästisar och firade jul i Dalarna också med min superskojiga systerdotter och familj och vänner. Haft bakdag har jag även, alla bakade gott men vi åt ju pizza innan för att äta "mat" före godsakerna så det blev mycket över må jag säga:P
Sen blev jag sjuk, och tågen gick superdåligt så jag beslöt mig i ett nafs för att åka tillbaka till Stockholm, där jag vilade upp mig inför nyår (läs Erik fick ta hand om mig;). På nyår blev hemmafest och den var galen säger jag bara;)
Nu är skolan igång igen. Främsta anledningen till att jag inte skrivit.
På fredag har vi tenta också och det är anatomi som gäller så det är mycket, lagom svårt men mycket!
De senast dagarna har jag drömt att jag flytt, det måste ju vara undan provet. Första drömmen utspelade sig hemma i byn i Dalarna, andra ute i öknen. Båda mycket spännande, först pistoler sedan spjut och sprutor xD skön blandning liksom:P
Jaja, jag ska försöka återgå till pluggandet nu, sluta fly och börja fäkta!!
Förvirrad men glad
Jag var nyss inne i en process som gick ut på att komma över mitt ex och starta ett nytt liv.
Men efter helgen träffade jag honom, hans familj och vänner och det kändes precis som vanligt.
Inte precis.
Erik var annorlunda.
Lite gladare, lite mer ansvarsfull, lite mer mogen.
Jag blev glad, och hopplöst förälskad igen.
Det var supertrevligt. Hans födelsedagsfest med släkt och vänner var underbar, sedan festade han med kompisar och jag fick vara med vilket var super! De verkade inte arga, de ville bara att det skulle bli bra. Nästa dag var det en fest till hos hans kompis som fyllde år. Dagen efter! Coolt:) och jag fick komma :D
Det är klart Eriks vänner var på hans sida när han hade det svårt och de var därför... hm, tja de måste ju liksom hata mig en period. Men det verkade nu som att det var bra igen.
Jag har svårt att förstå den mentaliteten :P
Men den är skön!
Jag kan dock inte jaga bort känslan av att jag var lätt att börja hata.
Det är en överdrift att jag känner såhär för jag får för mig att de inte ser mig som en god person.
Men det är dumma tankar.
Vi var väl helt enkelt aldrig vänner... jag var bara flickvännen.
Hm... Jag trodde vi var vänner.
Måste ändra på detta.
Erik och jag umgås riktigt bra nu. Vi såg på film med vänner i söndags, vi spelade tv-spel, fotade och såg på Planet Earth i måndags. Sedan dess har jag fått lov att plugga inför tentan imorgon.
Men jag är förvirrad! För nyss var jag i en process som skulle leda till självrespekt och nu är jag tillbaka med personen som jag gav allt. Tanken är ju att jag ska fortsätta träna på att dra gränser och inte ge för mycket utan säga nej ibland. Det är ju svårt att träna på det utan att ha någon att träna på:P
Åtminstone känns det bra just nu och jag ska ta vara på det. Inte överanalysera och flippa.
Inte bli paranoid :P
Jag tror det är ett av de svåraste stegen jag måste ta.
Att bara leva och ta problemen när de kommer istället för att ständigt vara rädd för dem.
Erik sköter ju sig själv så jag kan fortsätta bygga på mitt eget liv.
Fast en sak kan jag göra nu som jag inte kunde utan Erik. Nämligen göra saker tillsammans med honom :P
Det är aldrig lätt
Jag vet att jag kunde ha börjat tidigare och jag svär att göra det till nästa gång. Vilket jag gjort iofs för vi har tenta nästa vecka och jag har redan börjat plugga :D
Etik inom omvårdnad. Det är ett tufft ämne. Men vi ska tydligen veta att omvårdnad gått från att ha konsekvensetik till att ha relationsetik. Det handlar mycket om kommunikation, värderingar och reflektioner. Men jag ska inte tråka ut er mer med deeet :)
Kan inte ens börja förklara hur jag känner mig just nu. Snart ska jag åka till mitt ex som fyller år. GRATTIS!! :)
Och jag har inte haft kontakt alls med hans vänner eller familj sedan vi gjorde slut. Jo bara med hans syster som snällt nog undrade hur jag mådde :)
Det känns konstigt att jag ska dyka upp efter en och en halv månad. Men jag vill fira deras vän och son, är det fel av mig?
Jag känner hur mina paranoida känslor kryper in under skinnet men det har inte varit så lätt den här tiden. Dels för att jag mått så dåligt och saknat honom. Dels för att alla förutom hans syster liksom tog avstånd. Det är lojalitet och kärlek till Erik, har jag kommit fram till.
Men... två av hans vänner tog bort mig från facebook och en svarade inte på ett grattis-sms...
Var det så lätt att peta bort mig?
Och vad trodde de? Att jag aldrig skulle höra av mig igen? Aldrig bli kompis med honom?
Verkade jag som den typen?
Känns liksom de ser mig som någon jag inte är.
Det är bara nerver antar jag. Det var som sagt länge sen vi sågs.
Och jag kommer ju för Eriks skull inte deras!
Särskilt inte om de inte vill veta av mig. Då får jag väl strunta i dem tillbaka. Även om det blir svårt för jag gillar dem:(
Ajajaj... det är inte lätt. Det är aldrig lätt.
Längtar efter fler chokladbollar^^
Oj vad ruskigt väder det är idag. Det blåser så byggnaden svajar - och den är ändå gjord i tjock betong:S
Det har utfärdats en klass 2-varning, och jag vet inte riktigt ur allvarligt det är men om det var värt att ta upp i nyheterna så måste det vara seriöst.
Tror det kommer snöa också :)
Här sitter man sjuk. Men det var inte det jag tänkte skriva om;)
Nej, utan om min helg, om man börjar från torsdag.
Hela förra veckan var hemtentavecka. Jag visste att jag skulle låsa in mig och ijumed det bli coco i huvudet så jag försökte planera in fika eller bio eller shopping så jag inte skulle bli tokig. Mitt ex och jag hade kommit fram till att vi skulle se Paranormal Activity 2 någon gång framöver och så blev det spikat till i lördags.
Men i torsdags råkade han vara i närheten.
Han råkade också ha med sig något som var mitt.
Han kom över till mig, vi tog en promenad, såg på simpsons, sa adjö.
Så himla supertrevligt att jag inte trodde det var sant!^^
Sen var det faktiskt Alla Helgons Dag i helgen. Vilket innebär att tusentals människor tänder ljus på Skogskyrkogården och det är det vackraste jag vet!
Coinsidentely
Mitt ex är fotograf :)
Han älskar att gå på såna event.
Så vi gick dit innan bion.
Och vi hade picknick med oss.
Mys!
Vi såg på bio. Vilket blev en väldigt lustig erfarenhet ijumed att det var en skräckfilm som man såg med 100 andra personer som tyckte den var precis lika läskig som en själv, och som skrek HELA TIDEN! xD
Jag gömde mig bakom Erik ett par gånger :$
Kanske var det därför.
Beröringen så tidigt.
Sen kunde man liksom inte hjälpa sig själv.
Iaf, vi åkte tillbaka till Skogskyrkogården efter bion. Det var inte lika mycket folk där då;)
Och när vi skulle åka... eller innan det? Iaf...
Det är svårt att hålla allting inne.
Och jag trodde han var för sårad och arg på mig för att ens tänka tanken men...
Tydligen saknade vi varandra
Det var inte så mycket för det. Han sov hos mig. Ingenting sånt!
Vi kom fram till att vara vänner ett par månader till.
Först lösa problemen, sen leva lyckliga i alla sina dagar liksom;)
Lite sånt tänk.
Det jag kan säga med säkerhet efter den här tiden isär är iaf att jag inte vill vara utan honom.
Nu sitter man här och längtar efter fler chokladbollar som Erik gjort (såna som han hade med till picknicken^^)
Jag avskyr att vara sjuk.
Missar ju föreläsningen idag :(
Men för att få med lite sjuksköterskesnack så upplever jag mindre ohälsa nu än innan helgen;) trots att jag är sjuk nu och inte då.
Varför?
Jo för att hälsa är en personlig upplevelse, inte bara ett medicinskt tillstånd;)
Toodilooo!
Misstag?
Annars har jag mått hemskt dåligt. Nu med.
Jag har tänkt vilket misstag det var att göra slut. Att inte bara ta itu med sakerna som jag tyckte var fel. Det var det som han var så arg på mig för. Jag pratade inte igenom saken med honom jag gav bara upp. Gjorde slut.
Nu känns allt som ett fett stort misstag!
Men just då kändes det som att jag gjort allt, som att vi försökt fixa det här så många gånger förut och inte lyckats. Det kändes som att det var dags att inse att det inte skulle bli bättre.
Nu är jag bara deppig och känner mig misslyckad.
Jag vill bara ha tillbaka honom... men känner att jag varit för ond för att kunna göra det. Samtidigt känns det som att han borde ha förstått att ställa upp mer för mig. Jag som gjorde så mycket för honom liksom. Men det är ju mitt problem om jag gav för mycket, eller? Jag skulle ha krävt mer...
Men det kändes så dumt att behöva kräva!
Det kändes som att jag tömde mitt hjärta hela tiden. Ingen respons.
Samtidigt... det är väl iofs därför som jag känner såhär. Jag saknar det hela. Vill få älska honom såsom jag gör.
Men jag måste ju inse, jag kände inte att jag fick tillbaka.
Och det känns som mitt fel.
Han gjorde mycket för mig. Det var som att jag aldrig såg det.
Om jag bara hade sett det? Eller såg inte han hur mycket mer jag gjorde för honom?
Åkte hem till honom jämt och han var aldrig hos mig. Men han ställde ju upp den där gången...
Jaja, kvinnor och män kan man ju påstå är olika. Även om jag inte tror att det är just det. Utan det handlar om Givaren och Den Som Tar Emot.
Ju mer man ger, desto mer vänjer sig mottagaren vid. Han förstod väl inte att jag gav lite för mycket och förstod inte hur mycket jag behövde tillbaka.
Ja som sagt, vi kunde ha pratat om det. Kanske det skulle ha blivit bättre?
Må-bra-helg
LILLASYSTER IGÅR!!
Med fia Anna & Klas^^
På S2 i Borlänge kunde man åtnjuta detta fantastiska band från Götet;)
Man riktigt skakade loss och det var underbart^^
Först var det trögt, vi satt och vek loppor, svanar, rosor och skjortor av kvitton och tjugolappar xD
Vi kom tidigt och väntade på att det skulle dra igång.
Före Lillasyster spelade ett band som heter Dökött, från Borlänge om jag inte minns fel. Stackaren som sjöng hade fastnat med fingret i ett järnrör :( xD
Jag fick köra^^ och stunden i ära var jag nykter:D :P
Alltså det är lustigt hur man inte behöver dricka för att känna sig full. Dessutom kände jag mig bakis när det var dags att dra hemåt. Lustigt!
Nu är man hemma och efter en god natts sömn så matade jag fåren och gav dem vatten och nu lyssnar jag på The Sounds (som kommer till Peace and Love nästa år!:)
För att tala om tankar så är jag inne i ett stadium av acceptans och saknad. Det är svårt att förklara för att det känns väldigt jobbigt. Men jag saknar ALLT som var honom och vi fast accepterar samtidigt att det är slut.
Det är också så att just denna vecka har vi haft kontakt. Som vänner. Liksom innan vi blev ihop.
Men han och alla andra verkar tycka att jag bryr mig mer om honom än mig själv. Fortfarande.
Vanor är väl svåra att bryta.
Därför påbörjade jag en bry mig om mig själv-helg. Liksom en vän till mig gör. Kram på dig!
Nummer ett är rock.
Det här är min lista:
The Who
The Raconteurs
Nirvana
The Clash
Finger Eleven
Mustasch
Avenged Sevenfold
Paramore
Pearl Jam
The Sounds
Detta har fått mig att inse att väldigt många rockbands namn börjar på The ;)
Nu ska jag fika och sen kratta löv! :) Ikväll blir det förhoppningsvis filmis med Anna och fia^^
Ångra inget
Om ni undrar vilken film så får ni gissa utifrån att jag tyckte det var himla roligt att karaktärer från spel nr 5 var med. Wesker var bara så himla Wesker - bra val av skådespelare;)
Nå iaf. Jag har haft många tunga tankar den här helgen. Framtiden såg så mörk ut.
Hur kunde jag göra slut? Andledningen var ju att rollen jag hade tagit på mig hade kört slut på kärleken.
Tänk om vi bara hade pratat om saken och det hade bivit bättre?
Fast jag gjorde ju slut för att vi försökt prata om det flera gånger. Jag ville helt enkelt inse att det inte skulle bli bättre. Och nu är jag där igen då jag hoppas.
Men det sista som sviker är väl hoppet?
Vet ni det konstiga med de där varelserna i filmen är att de alltid lyckas smyga sig fram till sina offer trots att de egentligen väsnas väääldigt mycket. Konstigt :S
Jag antar att jag saknar det att han kände mig. Såsom ingen annan vilket man alltid tycker om sin käresta.
Och japp jag erkänner, jag ser honom som min käresta än. Det har gått en månad nu sen jag gjorde slut.
Men jag vet också att om vi skulle bli ihop igen skulle jag gå in i samma roll och då skulle kärleken försvinna.
Varför?
Just det. Ska ju inte ställa så svåra frågor till mig själv (särskilt inte på en måndag morgon). Egentligen ska jag bara tänka framåt nu. Dalarna blir det i helgen och förmodligen igen någon gång i november. Sista helgen i november blir det Umeå! Äntligen!
Dessutom har jag mycket spännande plugg att se fram emot. Sociokulturella aspekter sysslar vi med nu^^
Japp, framåt var det. Ne regretter de rien.
Skurken i dramat
Ingen utav oss är onda personer men när det kommer till vår relation kan vi tydligen bara göra varandra illa nu. Det spelar ingen roll hur gärna vi vill vara vänner och hur mycket vi har gemensamt och kan göra tillsammans eller hur mycket vi bryr oss om varandra.
I slutändan kommer det fram att vi fått personerna runt omkring oss till att hata den andra parten.
Hans vänner hatar mig.
Mina vänner... tja, de tycker jag gjorde rätt iaf. De är inte så hatiska av sig mot killar såsom vissa andra har fått förutfattade meningar om kvinnor.
Jag är lite arg och bitter just nu det kanske märks?
Men det är det här som alla varnade mig för. Men jag bara skulle träffa honom i söndags för att få veta vad som egentligen hände förra helgen. Han var jättetrevlig att vara med och man kände en vänskap som fanns där från början.
Jag försökte vara snäll tillbaka. Men det blev svårt när vi väl kom till kritan och han säger saker som att han hoppades på att detta bara var en paus och att han var en svärmorsdröm.
Så svårt att jag bara sa något så han inte skulle få idéer. Jag är inte bra på det här det erkänner jag. För jag förstår inte hur jag kunde såra honom så mycket genom att helt enkelt säga att han inte var min svärmorsdröm och att han visste det.
Jag ville skapa ett avstånd och dräpa hans idéer...
Jag vet att hur jag än vrider och vänder på det så är jag den onda i det här spelet. Jag kunde helt enkelt inte få rätt känslor för honom i slutändan. Jag hade tagit på mig en roll som inte var flickvän.
Det är mitt fel att det gick snett och det var jag som gjorde slut.
Så hur jag än ser på det så är jag skurken.
Vilket gör mer ont än något annat.
Hans vänner som jag tyckte så mycket om har vänt en ryggen. Förståeligt. Men det gör ont!
Och jag vet inte hur jag ska hantera det? Jag borde ha väntat mig det och jag är självisk som tror att de skulle finnas kvar efter att jag krossat hjärtat på deras bäste vän.
Men vad annat kunde jag göra?
Hade han eller de verkligen velat att jag skulle stanna i en relation som jag inte trivdes i bara för att göra honom lycklig? Isåfall är de väääldigt lojala och brydde sig inte ett dugg om mig.
Förargligt.
Men jag måste väl ta det här.
Det finns som sagt inget annat sätt att se på det än att jag är skurken i dramat.
Även om jag gjorde rätt.
Grym värld.
Framåt marsch!
Och det måtte ju driva mina vänner till vansinne eftersom jag faktiskt själv väljer att må dåligt genom att hålla på såhär!!!
Nä nu är det dags att försöka se framåt istället.
Jag längtar efter mina dalavänner och att gå på Lillasyster! Jag längtar efter att åka till umeå med stockholmsvänner och jag längtar varje dag till varje ny föreläsning på skolan och efter seminariegruppen och pubkväll :)
Just nu har vi har vi kommunikation inom vården på schemat. Det är så lustigt att vi kan kommunicera fritt och inte tänka på allt som är underlag för kommunikationen. Vilket språk vi talar, vilka ord vi väljer, hur vi använder blicken och leendet och hur många tankar om motpartens bakgrund som cirkulerar i ens huvud utan att man ens märker det!
Om jag inte sagt det förr så säger jag det nu, ALLT med den här utbildningen är så HIMLA INTRESSANT!
Jag har min akvarellkurs också som lagt sig varmt om hjärtat. Att måla är så frigörande och lekfullt^^ Jag älskar det! Att leka med färg är mitt nya favoritintresse ;P
Det finns även jättemånga intressanta djur- och kulturdokumentärer på tv och jag kan se gamla klipp av Eddie Izzard och Top Gear på youtube.
Livet är ju bra underbart egentligen!
Måste fatta det;)
Jag hoppas det blir bra snart..
I förrgår var det tumult i mina känslor. Jag fick veta att han varit på intensiven i helgen. Ingen hör av sig, ingen berättar för exet utan hon får reda på detta genom facebook...
Vad har man betytt då?
Vad hände egentligen?
Var det mitt fel?
Jag flippade och försökte få någon att berätta men det enda svaret jag fick var att han var hemma och att det var bra nu.
Men vad hände då?
Nästa dag är jag helt trasig i nerverna och rycker till för minsta lilla. Känner att jag måste jag få veta!
Jag åker dit.
Jag tänker jag kan blidka monstret med lite presenter (jag menar jag har ju inte hört av mig på två veckor för att få tid för mig själv så han kanske var arg och besviken)
Jag släpptes inte ens in... "det är inte en sån bra idé. Vi ska åka iväg snart och han har feber..."
Då slog det mig.
Det var ingen bra idé!
Vad gjorde jag där? Jag kom dit som jag skulle ha gjort för vilken vän som helst men det här var inte vilken vän som helst. Inte än iaf.
Vad gjorde jag sen?
Jo med ännu mer tumult i min själ åker jag hem och har ont i magen. Försvinner sedan ner till affären för att köpa en kladdkaka och glass och mjölk. Äter lite, stirrar lite, äter lite till. Försöker få tag i någon att prata med.
Mamma är bra och jordnära. Men hon tyckte det var dumt av mig att åka dit.
Och dumt av mig att ta åt mig ansvaret för det här.
Men vad kan jag annars göra?
Alla vänner skriver "det är inte ditt fel!"
och jag vet det.. men jag känner det inte. Proppar bara i mig mer kladdkaka och stirrar lite till.
Jag är orolig för att ha skadat en annan människa. En som jag bryr mig väldigt mycket om.
Ingenting, inte ens ont i magen efter för mycket kladdkaka kan ta bort den känslan.
Som tur var hade jag en lektion i akvarell att se fram emot igår kväll.
Det var skönt att släppa alla känslor och bara måla måla måla...
Idag är jag bara förvirrad.
Jag borde inte känna att jag bär ansvaret men hur kan jag inte?
Jag säger som en annan klok person sa "jag vill ju bara att allt ska bli bra och alla ska må bra, jag hoppas det blir så snart"
Slutet
Men när det väl gäller så hör man bara tystnad.
Jag visar att jag bryr mig, jag frågar efter svar men får inget tillbaka.
Och det var just så det alltid var.
Det var därför det tog slut.
Nu slutar också vänskapen i tragedi...
