SofiasHjärta

Det är måndag morgon igen efter en vecka av ditt och datt, en helg med pub, dans och bio.
Om ni undrar vilken film så får ni gissa utifrån att jag tyckte det var himla roligt att karaktärer från spel nr 5 var med. Wesker var bara så himla Wesker - bra val av skådespelare;)

Nå iaf. Jag har haft många tunga tankar den här helgen. Framtiden såg så mörk ut.
Hur kunde jag göra slut? Andledningen var ju att rollen jag hade tagit på mig hade kört slut på kärleken.
Tänk om vi bara hade pratat om saken och det hade bivit bättre?

Fast jag gjorde ju slut för att vi försökt prata om det flera gånger. Jag ville helt enkelt inse att det inte skulle bli bättre. Och nu är jag där igen då jag hoppas.

Men det sista som sviker är väl hoppet?

Vet ni det konstiga med de där varelserna i filmen är att de alltid lyckas smyga sig fram till sina offer trots att de egentligen väsnas väääldigt mycket. Konstigt :S

Jag antar att jag saknar det att han kände mig. Såsom ingen annan vilket man alltid tycker om sin käresta.
Och japp jag erkänner, jag ser honom som min käresta än. Det har gått en månad nu sen jag gjorde slut.
Men jag vet också att om vi skulle bli ihop igen skulle jag gå in i samma roll och då skulle kärleken försvinna.
Varför?
Just det. Ska ju inte ställa så svåra frågor till mig själv (särskilt inte på en måndag morgon). Egentligen ska jag bara tänka framåt nu. Dalarna blir det i helgen och förmodligen igen någon gång i november. Sista helgen i november blir det Umeå! Äntligen!
Dessutom har jag mycket spännande plugg att se fram emot. Sociokulturella aspekter sysslar vi med nu^^

Japp, framåt var det. Ne regretter de rien.